FILM | Tusentals krigsveteraner, från England, Tyskland och Italien, träffas i den lilla byn El Alamein i Nordafrika, för att minnas slaget som blev en vändpunkt för Europa i andra världskriget. Det blir berättelsens och filmens utgångspunkt.
GENTLEMANNAKRIGET
SVT 1989. 16 mm 0lm.
Regi: Björn Cederberg, Kristian Petri.
Foto: Jan Röed, Göran Gester.
Regi: Michal Leszczylowski
När vi filmade Gentlemannakriget träffades tusentals veteraner från England, Tyskland och Italien i den lilla byn El Alamein i Nordafrika. De träffades för att minnas det stora slaget som blev en vändpunkt i andra världskriget. Mer än 15 000 unga män de flesta runt 20 år gamla, lämnade aldrig slagfältet.
Det märkliga med mötet var tonfallet mellan engelsmän och tyskar. De talade om ett slag … där riddartidens ideal forfarande var levande.
”En känsla av två krig. Gentlemännen på båda sidor avstod från att skjuta när motståndaren tog ett bad. Det berättades historier om flygare som fällde kransar från luften på varandras begravningar. Ett krig med avblåsningar, klockan stannas man tar ett bad, byter cigaretter i ingenmansland innan det är dags igen som en av tyskarna sa:
”Man gjorde vad man skulle utan sentimentalitet. Man sköt innan man själv blev skjuten. Hitler hade återinfört värnplikten och jag var i den ålder då man blev inkallad som soldat, vi hade den bästa och modernaste utrustning som stod att få.”
Också ett klasskrig, skillnad på officerare och meniga som engelsmannen som tog värvning för två shilling om dagen, slogs i Frankrike, evakuerades från Dunkirk för att sen skickas direkt till kolonierna i mellanöstern. Språk, hållning, rörelsemönster, självsäkerhet, kroppslängd, det var verkligen två helt olika världar.
Britternas befälhavare Montgomery uppmanade sina soldater att gå ut och döda tyskar. To kill and conquer. Tyskarna gjorde naturligtvis samma sak men då var det engelsmännen som skulle dödas.
Vissa officerare på båda sidor trodde att dom var bättre, majestätiska med stillastående förnuft, maskerade till disciplin, soldaterna visste att dom trodde, slogs för sina kompisar i kompaniet. Knappast mer. Man höll ihop i vått och torrt, inget gnäll, delade på allt.
En ständig upphetsning i dödens närhet, och så varmt i solen att man stekte ägg direkt på stridsvagnarna. Tänker på den engelske soldaten som sa att hans fru inte förstod honom då han hävdade att de där krigsåren i Nordafrika var dom bästa i hela hans liv.
Men allt bleknade inför mötet med gravarna, långa rader bort mot horisonten där trampminorna låg kvar. Alla namnen, de levande som vandrade på sina döda, tårarna som trängde fram behärskningen till trots. Pojken som dog på sin födelsedag. Nitton år gammal. Sextonåringen som dog i George Robinsons armar. Ropandes på sin mamma.
Alla dessa okända öden, sönderslitna av granater som aldrig hört talas om något gentlemannakrig.”
Ur Björn Cederbergs kommande bok Filmaren.